Lite sent kommenterat, men är inte kampanjerna mot kontanter i grund och botten, trots allt snömos om ”säkerhet”, en stabiliseringsåtgärd för att i praktiken omöjliggöra bankrusningar? Då är sådant som Panaxiaskandalen, som kostade betydligt mer än riskerna i kontanthanteringen i övrigt, en ”kollateralskada” som ”någon annan” får ta?
Kan man inte också se det förestående sedelbytet som en åtgärd mot bankrusning? Riksbanken externaliserar hela inlösenförfarandet till aktörer som är fullt bundna till penningtvättlagen och därmed räknar man med att kunna ”röka ut” en stor del av kontanterna som nu finns i systemet?
Enbart inlösen i efterhand blir möjlig direkt i Riksbanken, och där har RB tydligt deklarerat att de kan komma att vägra inlösen vid misstanke om penningtvätt, trots att myndigheter inte omfattas av penningtvättlagen. En sådan vägran att lösa in behöver enligt lag inte motiveras och går inte heller att överklaga för övrigt.
För övrigt godtar inte Skattemyndigheten statens kontanter som fullgott mynt för att gälda skatteskulder, utan enbart betalningsmedel inom bankgirosystemet. Staten och kapitalet i sin prydno.
